Ode till en Pad Thai
Ja det stämmer. Pad Thai. Den i mina ögon i särklass godaste föda man kan ha det stora privilegiet att få stoppa i sin hungriga mun. Här behövs inga fisförnäma beskrivningar, man känner inga nyanser av vårgräs, torv eller nylagd parkett, det är bara rakt igenom skitgott.
Här följer ett kort stycke poesi tillägnat mitt livs stora kärlek;
O, pad thai, din ljuvliga ljuvlighet är som en sång för min suktande tunga, din saftiga saftighet som en smekning för min törstande själ.
O, pad thai, dina nudlars nudlighet går ej att överträffa, dina krispiga grönsakers krispiga grönsakshet hade tillfredsställt den kräsnaste säl.
O, pad thai, om du ändå aldrig så snabbt från min tallrik försvinna, att jag för alltid kunde äta dig, en evig lycka jag skulle vinna.
O, pad thai, om du ändå voro en kvinna, så jag kunde älska dig, lägra dig, och sätta dina barn till världen.
Då skulle jag inre frid skulle kunna finna.
O, pad thai, du är den enda för mig.
Som ni kanske har gissat så är jag hungrig. Jag sitter här på jobbet och glömde äta frukost, glömde ta med mig lunch, och det enda som jag stoppat i mig idag är skandinaviens minsta päron. Jag skojar inte, jag har sett körsbär som är större än det päronet. Hade det varit en smula mindre hade det skapats en singularitet vilket rivit upp ett svart hål i rum-tidsväven som slukat mig och hela kontoret. Ironiskt, med tanke på att det var jag som var hungrig.
Hur som helst, hade tyvärr inget av substans att skriva om idag heller. Eller jo, det har jag nog, men jag väljer att skita i det för denna gången. Nästa gång ska jag försöka skriva om något ballt och engagerande. Jag lovar.
Puss i ljumsken.
Här följer ett kort stycke poesi tillägnat mitt livs stora kärlek;
O, pad thai, din ljuvliga ljuvlighet är som en sång för min suktande tunga, din saftiga saftighet som en smekning för min törstande själ.
O, pad thai, dina nudlars nudlighet går ej att överträffa, dina krispiga grönsakers krispiga grönsakshet hade tillfredsställt den kräsnaste säl.
O, pad thai, om du ändå aldrig så snabbt från min tallrik försvinna, att jag för alltid kunde äta dig, en evig lycka jag skulle vinna.
O, pad thai, om du ändå voro en kvinna, så jag kunde älska dig, lägra dig, och sätta dina barn till världen.
Då skulle jag inre frid skulle kunna finna.
O, pad thai, du är den enda för mig.
Som ni kanske har gissat så är jag hungrig. Jag sitter här på jobbet och glömde äta frukost, glömde ta med mig lunch, och det enda som jag stoppat i mig idag är skandinaviens minsta päron. Jag skojar inte, jag har sett körsbär som är större än det päronet. Hade det varit en smula mindre hade det skapats en singularitet vilket rivit upp ett svart hål i rum-tidsväven som slukat mig och hela kontoret. Ironiskt, med tanke på att det var jag som var hungrig.
Hur som helst, hade tyvärr inget av substans att skriva om idag heller. Eller jo, det har jag nog, men jag väljer att skita i det för denna gången. Nästa gång ska jag försöka skriva om något ballt och engagerande. Jag lovar.
Puss i ljumsken.
Jävlar vad jag suger på att uppdatera.
Hej. Jo, jag vet. Mitt bloggande är som solen i sverige, sporadiskt förekommande (och fruktansvärt efterlängtad?). Detta beror till största delen på att jag är lat som ett svin, men även på att det är sommar och jag allt som oftast är ute på äventyr. Öland på midsommar, sen efter det regelbunden onykterhet på diverse platser.. Det finns liksom inte alltid tid och/eller ork. Men jag kan ju tryggt referera till mitt första inlägg, där jag klart och tydligt konstaterar att jag kommer uppdatera precis hur jävla lite jag vill. Disclaimers är grejer det.
Hur som helst, här är jag nu. Så, vad har en snubbe som mig på hjärtat en dag som denna då? Rent metaforiskt såklart, annars hade ju svaret varit kranskärl.
Jo, växter är det som uppehåller mitt sinne just nu.
"Vadå växter..?" Säger du. Jo, fucking plantor pratar jag om. Sån skit folk har i krukor runt om i huset för att få en skönare stämning hemma. Eller vad de nu är ute efter. Varför, o varför, växer det frenetiskt överallt på fönsterbrädor, på bord, på stolar, på hatthyllor, på garderober, i taken och på väggarna? Var inte själva poängen med att bygga ett hus från första början att komma IFRÅN all jävla skog med allt som det innebär? Varför ser hemmet nu ut som ett jävla reptilterrarie?
Jag är inte orimlig, visst är lite grönt fint här och var. Men det var i just detta ändamål gud gav oss plasten. Den härliga behöver-aldrig-vattnas-eller-trimmas-eller-skötas plasten. En sån lite här och var kan jag definitivt hantera. Den andra sorten dock, den som kräver massa uppmärksamhet för att inte självdö och se förjävlig ut.. Nej tack.
Ja.. Precis såhär trött och jävlig ser en växt ut när jag försöker ta hand om den.
Ni ser kanske vart det här mynnar ut.. Ja, jag kan helt enkelt inte hålla vanliga växter vid liv, därav mitt irrationella hat mot dem. Det är bara en massa jobb med att springa som en trädgårdstomte med vattenkannor och saxar för att trimma fanskapen. Jag kan knappt hålla ordning på att utfodra mig själv, hur ska jag då hålla reda på 700 törstiga plantor? Orimligt är vad det är. Men all cred till er som klarar det, ett reptilterrarie är inte alls det värsta ställe man kan bo i..
Efter den ranten (engelska för er som är från köping, sök på google translate vid förvirring) om krukväxter har jag nu utvecklat en saftig överhettning här framför min dator. Shit vad varmt det är. I helgen bär det av till falsterbo horseshow för att kolla på lite nice dressyr. Eller inte. Däremot finns det ungefär två miljoner svenska hästtjejer där nere som festar loss på helgen.. Kvoten tjejer:killar är helt orimlig, till min omedelbara fördel. Bara ta med en håv och börja veva.. Det kommer bli en fin helg.
Med det säger jag goddag och adjö.
Hur som helst, här är jag nu. Så, vad har en snubbe som mig på hjärtat en dag som denna då? Rent metaforiskt såklart, annars hade ju svaret varit kranskärl.
Jo, växter är det som uppehåller mitt sinne just nu.
"Vadå växter..?" Säger du. Jo, fucking plantor pratar jag om. Sån skit folk har i krukor runt om i huset för att få en skönare stämning hemma. Eller vad de nu är ute efter. Varför, o varför, växer det frenetiskt överallt på fönsterbrädor, på bord, på stolar, på hatthyllor, på garderober, i taken och på väggarna? Var inte själva poängen med att bygga ett hus från första början att komma IFRÅN all jävla skog med allt som det innebär? Varför ser hemmet nu ut som ett jävla reptilterrarie?
Jag är inte orimlig, visst är lite grönt fint här och var. Men det var i just detta ändamål gud gav oss plasten. Den härliga behöver-aldrig-vattnas-eller-trimmas-eller-skötas plasten. En sån lite här och var kan jag definitivt hantera. Den andra sorten dock, den som kräver massa uppmärksamhet för att inte självdö och se förjävlig ut.. Nej tack.
Ja.. Precis såhär trött och jävlig ser en växt ut när jag försöker ta hand om den.
Ni ser kanske vart det här mynnar ut.. Ja, jag kan helt enkelt inte hålla vanliga växter vid liv, därav mitt irrationella hat mot dem. Det är bara en massa jobb med att springa som en trädgårdstomte med vattenkannor och saxar för att trimma fanskapen. Jag kan knappt hålla ordning på att utfodra mig själv, hur ska jag då hålla reda på 700 törstiga plantor? Orimligt är vad det är. Men all cred till er som klarar det, ett reptilterrarie är inte alls det värsta ställe man kan bo i..
Efter den ranten (engelska för er som är från köping, sök på google translate vid förvirring) om krukväxter har jag nu utvecklat en saftig överhettning här framför min dator. Shit vad varmt det är. I helgen bär det av till falsterbo horseshow för att kolla på lite nice dressyr. Eller inte. Däremot finns det ungefär två miljoner svenska hästtjejer där nere som festar loss på helgen.. Kvoten tjejer:killar är helt orimlig, till min omedelbara fördel. Bara ta med en håv och börja veva.. Det kommer bli en fin helg.
Med det säger jag goddag och adjö.
