Blogg och sån skit.
Ja, precis. Blogg. Och sån skit. Har på det senaste fått påtryckningar från en viss medelålders herre att jag borde skriva, och eftersom jag inte kan finna några invändningar annat än att jag är en lat jävel (vilket givetvis bara är en ursäkt, och en kass sådan, inte en anledning) så ger jag det en chans. Igen.
Det roliga är att denna bloggen har jag haft uppe tidigare, för runt tre år sedan. Det mindre roliga är att jag läste igenom det jag på den tiden skrivit. Man kan ju, utan att vara rädd för att överdriva, säga att jag har förändrats en hel del sedan dess. Ungefär på samma skala som när en skopa sand förvandlats till en fruktskål eller ett träd förvandlats till skithuspapper. Och tur var nog det.
Jag kommer dock i botten bifoga ett inlägg från mina tidigare som jag fann lite smålustigt, som en tribut till den tidigare, numera utdaterade, Sandos Version 1.4.
Med det sagt förbehåller jag mig rätten att posta precis hur lite som helst, och att svära så skjortan står rätt ut om jag känner att tillfället kräver lite förstärkningsord. Rent utseendemässigt så är min blogg just nu i samma klass som en hög färsk avföring, men ska försöka fixa nått ballare när jag har tid/lust. Inte direkt topprioriterat, när man går till ett horhus lägger man ju inte direkt mycket vikt vid tapeterna. Förstå mig rätt.
Med den fina och borderline orelevanta metaforen (varvid jag kom farligt nära att kalla mig själv prostituerad..) avslutar jag detta första inlägg. Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig.
Utdrag ur gamla bloggen; Sagan om kvällsvarden
"Ja, så kom man hem och traskade in i köket i jakt på föda. Förhoppningarna stegrades med varje kliv jag tog mot kylen, och när jag kom fram slet jag upp den med en känsla av nästan smärtsam förväntan i kroppen. Jag granskar snabbt innehållet, och alla mina våta drömmar om Mor Matilda skinka och Oxbotten-salami grusas omedelbart när jag ser den ensamma, svettiga lilla osten ligga övergiven mitt i kylen. Mitt humör sjönk snabbare än Ludmilla Engqvists popularitet och jag ville i en galen impuls kasta osten genom rummet som en illaluktande svettig raket.
Jag beslöt mig för att tygla mina känslor och låta osten ligga i sin ensamhet istället. Inte för att jag på något sätt ville bespara skiten straff, utan för att dess nuvarande öde redan var helvete nog och jag skulle snarare göra den en tjänst om jag avslutade det. Tänk dig själv att ligga mitt i en fullproppad frys, ung och ambitiös, bara för att sen se alla andra pålägg bli tagna före dig, och tills sist är du ensam kvar, ratad av alla. (till och med den 2 veckor gamla onsalakorven blev vald före dig!) Haha, gråt ostjävel, gråt!
Ehum, hur som helst.. Jag spanade vidare i kylen och mina skarpa ögon lade snabbt märke till något rött bakom det tomma juicepaketet. Kan det vara..? Jag slet bort juicepaketet och visst, där låg den, vacker i sin enkelhet och helt underbar i mitt tillstånd av akut hunger; Makrillen i tomatsås!
Jag stoppade tillbaka det tomma juicepaketet i kylen och gav makrillen min fullständiga uppmärksamhet. Med kärlek bredde jag en macka och placerade omsorgsfullt bit efter bit delikat, perfekt och alldeles monstruöst mumsig makrill på den tunna bädden av smör. Jag åt den med vördnad.
När hela var uppäten satt jag en minut och sög på smaken som låg kvar i min mun, innan jag bestämde mig för att plocka bort efter mig. Makrill luktar ju inte gott direkt, och jag hade lite bitar och en massa tomatsås kvar i burken som behövde slängas innan de kunde få chans att gotta till sig.
Soppåsen är full. Ovanligt. Hmm, hur ska jag slänga skiten nu utan att jag häller fisksås över hela golvet? Plastpåse! Smart. Jag ställer burken på kanten av diskbänken och tar upp en plastpåse ur nedersta lådan. Då händer det. I en manöver av ofantlig fumlighet puttar jag burken med makrill istället för att greppa den. Som i slow-motion ser jag den falla ut från kanten och mot golvet. En ilning går genom ryggraden när jag hör den slå i marken, och en till när jag känner hela min kropp bombarderas av makrillbitar dränkta i tomatsås. Burken tycks ha fått någon sorts rotation när den gått i marken vilket resulterat i en "bajs-i-fläkten" effekt som vackert dekorerat halva köket, och mig, i makrillsås. Jag blundar ett ögonblick och hoppas jag inte just gjorde det jag gjorde, men som alltid segrar verkligheten över fantasin. Lukten är ohygglig.
Jag hatar makrill."
Det roliga är att denna bloggen har jag haft uppe tidigare, för runt tre år sedan. Det mindre roliga är att jag läste igenom det jag på den tiden skrivit. Man kan ju, utan att vara rädd för att överdriva, säga att jag har förändrats en hel del sedan dess. Ungefär på samma skala som när en skopa sand förvandlats till en fruktskål eller ett träd förvandlats till skithuspapper. Och tur var nog det.
Jag kommer dock i botten bifoga ett inlägg från mina tidigare som jag fann lite smålustigt, som en tribut till den tidigare, numera utdaterade, Sandos Version 1.4.
Med det sagt förbehåller jag mig rätten att posta precis hur lite som helst, och att svära så skjortan står rätt ut om jag känner att tillfället kräver lite förstärkningsord. Rent utseendemässigt så är min blogg just nu i samma klass som en hög färsk avföring, men ska försöka fixa nått ballare när jag har tid/lust. Inte direkt topprioriterat, när man går till ett horhus lägger man ju inte direkt mycket vikt vid tapeterna. Förstå mig rätt.
Med den fina och borderline orelevanta metaforen (varvid jag kom farligt nära att kalla mig själv prostituerad..) avslutar jag detta första inlägg. Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig.
Utdrag ur gamla bloggen; Sagan om kvällsvarden
"Ja, så kom man hem och traskade in i köket i jakt på föda. Förhoppningarna stegrades med varje kliv jag tog mot kylen, och när jag kom fram slet jag upp den med en känsla av nästan smärtsam förväntan i kroppen. Jag granskar snabbt innehållet, och alla mina våta drömmar om Mor Matilda skinka och Oxbotten-salami grusas omedelbart när jag ser den ensamma, svettiga lilla osten ligga övergiven mitt i kylen. Mitt humör sjönk snabbare än Ludmilla Engqvists popularitet och jag ville i en galen impuls kasta osten genom rummet som en illaluktande svettig raket.
Jag beslöt mig för att tygla mina känslor och låta osten ligga i sin ensamhet istället. Inte för att jag på något sätt ville bespara skiten straff, utan för att dess nuvarande öde redan var helvete nog och jag skulle snarare göra den en tjänst om jag avslutade det. Tänk dig själv att ligga mitt i en fullproppad frys, ung och ambitiös, bara för att sen se alla andra pålägg bli tagna före dig, och tills sist är du ensam kvar, ratad av alla. (till och med den 2 veckor gamla onsalakorven blev vald före dig!) Haha, gråt ostjävel, gråt!
Ehum, hur som helst.. Jag spanade vidare i kylen och mina skarpa ögon lade snabbt märke till något rött bakom det tomma juicepaketet. Kan det vara..? Jag slet bort juicepaketet och visst, där låg den, vacker i sin enkelhet och helt underbar i mitt tillstånd av akut hunger; Makrillen i tomatsås!
Jag stoppade tillbaka det tomma juicepaketet i kylen och gav makrillen min fullständiga uppmärksamhet. Med kärlek bredde jag en macka och placerade omsorgsfullt bit efter bit delikat, perfekt och alldeles monstruöst mumsig makrill på den tunna bädden av smör. Jag åt den med vördnad.
När hela var uppäten satt jag en minut och sög på smaken som låg kvar i min mun, innan jag bestämde mig för att plocka bort efter mig. Makrill luktar ju inte gott direkt, och jag hade lite bitar och en massa tomatsås kvar i burken som behövde slängas innan de kunde få chans att gotta till sig.
Soppåsen är full. Ovanligt. Hmm, hur ska jag slänga skiten nu utan att jag häller fisksås över hela golvet? Plastpåse! Smart. Jag ställer burken på kanten av diskbänken och tar upp en plastpåse ur nedersta lådan. Då händer det. I en manöver av ofantlig fumlighet puttar jag burken med makrill istället för att greppa den. Som i slow-motion ser jag den falla ut från kanten och mot golvet. En ilning går genom ryggraden när jag hör den slå i marken, och en till när jag känner hela min kropp bombarderas av makrillbitar dränkta i tomatsås. Burken tycks ha fått någon sorts rotation när den gått i marken vilket resulterat i en "bajs-i-fläkten" effekt som vackert dekorerat halva köket, och mig, i makrillsås. Jag blundar ett ögonblick och hoppas jag inte just gjorde det jag gjorde, men som alltid segrar verkligheten över fantasin. Lukten är ohygglig.
Jag hatar makrill."
Kommentarer
Postat av: Dagge
Haha lysande!
Trackback
