Sandos.. och hans Bloggjävel

Har ni någonsin gjort det? Jag gjorde det aldeles nyss. Låt mig förklara;

Så, jag satt på en bar, ensam. Jag hade haft sällskap bara för någon sekund sen, men som så ofta i drömmar (och även i verkliga livet nu när jag tänker efter) så hade hon spålöst försvunnit. Utan att skänka det en extra tanke vände jag min uppmärksamhet på mina polare som var utanför istället. Baren blev helt plötsligt en uteservering istället, med en stor grusad yta utanför. Jag var nu på denna grusade yta med Joel bredvid mig och med Dennis och Älgen sittandes lite längre bort på en låg kant.
*Smack!* Någonting träffar mig på låret. Aj som fan. Dennis hade kastat en av de stenar som låg överallt på grusytan, stora som en halv hand, rätt på mitt lår. Detta utlöste såklart ett stenkastar-krig, jag och Joel mot Dennis och Älgen. Allt blev helt plötsligt i slow-motion, och jag kastade mig omkring och krigade nått ohämmat. Dennis sätter sig på den låga kanten och kastar, men tvingas av två ankommande stenar lyfta först på ena benet sen det andra för att undvika smalbensträffar. Detta resulterar i att han sitter med båda benen upplyfta som hos en gynekolog, blottandes hela skrevet. Jag skriker åt Joel "PUNGEN!!".
Då händer det. Älgen, som var på väg att kasta en sten på mig hör vad jag skriker och förstår omedelbart. I en akt av ohämmat förräderi vänder han sig omedelbart om mitt i steget (allt är fortfarande i slow-motion) och drar iväg ett underhandskast mot dennis blottade skrev. Stenen seglar genom luften. Dennis är upptagen med att ducka för en av mina stenar. Älgens sten träffar honom rakt på testiklarna. Dennis ögon spärras upp på vid gavel, hans ansiktsuttryck är helt fucking priceless när han, i slow motion, går upp i brygga av smärta.
Älgen flabbar så han trillar omkull. Joel flabbar så han gråter. Jag flabbar så jag vaknar.

I sängen ligger jag sen kvar och skrattar i flera minuter.
Tack pojkar, för den upplevelsen.

Ja det stämmer. Pad Thai. Den i mina ögon i särklass godaste föda man kan ha det stora privilegiet att få stoppa i sin hungriga mun. Här behövs inga fisförnäma beskrivningar, man känner inga nyanser av vårgräs, torv eller nylagd parkett, det är bara rakt igenom skitgott.

Här följer ett kort stycke poesi tillägnat mitt livs stora kärlek;
O, pad thai, din ljuvliga ljuvlighet är som en sång för min suktande tunga, din saftiga saftighet som en smekning för min törstande själ.
O, pad thai, dina nudlars nudlighet går ej att överträffa, dina krispiga grönsakers krispiga grönsakshet hade tillfredsställt den kräsnaste säl.
O, pad thai, om du ändå aldrig så snabbt från min tallrik försvinna, att jag för alltid kunde äta dig, en evig lycka jag skulle vinna.
O, pad thai, om du ändå voro en kvinna, så jag kunde älska dig, lägra dig, och sätta dina barn till världen.
Då skulle jag inre frid skulle kunna finna.


O, pad thai, du är den enda för mig.

Som ni kanske har gissat så är jag hungrig. Jag sitter här på jobbet och glömde äta frukost, glömde ta med mig lunch, och det enda som jag stoppat i mig idag är skandinaviens minsta päron. Jag skojar inte, jag har sett körsbär som är större än det päronet. Hade det varit en smula mindre hade det skapats en singularitet vilket rivit upp ett svart hål i rum-tidsväven som slukat mig och hela kontoret. Ironiskt, med tanke på att det var jag som var hungrig.

Hur som helst, hade tyvärr inget av substans att skriva om idag heller. Eller jo, det har jag nog, men jag väljer att skita i det för denna gången. Nästa gång ska jag försöka skriva om något ballt och engagerande. Jag lovar.

Puss i ljumsken.

Hej. Jo, jag vet. Mitt bloggande är som solen i sverige, sporadiskt förekommande (och fruktansvärt efterlängtad?). Detta beror till största delen på att jag är lat som ett svin, men även på att det är sommar och jag allt som oftast är ute på äventyr. Öland på midsommar, sen efter det regelbunden onykterhet på diverse platser.. Det finns liksom inte alltid tid och/eller ork. Men jag kan ju tryggt referera till mitt första inlägg, där jag klart och tydligt konstaterar att jag kommer uppdatera precis hur jävla lite jag vill. Disclaimers är grejer det.

Hur som helst, här är jag nu. Så, vad har en snubbe som mig på hjärtat en dag som denna då? Rent metaforiskt såklart, annars hade ju svaret varit kranskärl.
Jo, växter är det som uppehåller mitt sinne just nu.
"Vadå växter..?" Säger du. Jo, fucking plantor pratar jag om. Sån skit folk har i krukor runt om i huset för att få en skönare stämning hemma. Eller vad de nu är ute efter. Varför, o varför, växer det frenetiskt överallt på fönsterbrädor, på bord, på stolar, på hatthyllor, på garderober, i taken och på väggarna? Var inte själva poängen med att bygga ett hus från första början att komma IFRÅN all jävla skog med allt som det innebär? Varför ser hemmet nu ut som ett jävla reptilterrarie?
Jag är inte orimlig, visst är lite grönt fint här och var. Men det var i just detta ändamål gud gav oss plasten. Den härliga behöver-aldrig-vattnas-eller-trimmas-eller-skötas plasten. En sån lite här och var kan jag definitivt hantera. Den andra sorten dock, den som kräver massa uppmärksamhet för att inte självdö och se förjävlig ut.. Nej tack.


Ja.. Precis såhär trött och jävlig ser en växt ut när jag försöker ta hand om den.

Ni ser kanske vart det här mynnar ut.. Ja, jag kan helt enkelt inte hålla vanliga växter vid liv, därav mitt irrationella hat mot dem. Det är bara en massa jobb med att springa som en trädgårdstomte med vattenkannor och saxar för att trimma fanskapen. Jag kan knappt hålla ordning på att utfodra mig själv, hur ska jag då hålla reda på 700 törstiga plantor? Orimligt är vad det är. Men all cred till er som klarar det, ett reptilterrarie är inte alls det värsta ställe man kan bo i..

Efter den ranten (engelska för er som är från köping, sök på google translate vid förvirring) om krukväxter har jag nu utvecklat en saftig överhettning här framför min dator. Shit vad varmt det är. I helgen bär det av till falsterbo horseshow för att kolla på lite nice dressyr. Eller inte. Däremot finns det ungefär två miljoner svenska hästtjejer där nere som festar loss på helgen.. Kvoten tjejer:killar är helt orimlig, till min omedelbara fördel. Bara ta med en håv och börja veva.. Det kommer bli en fin helg.

Med det säger jag goddag och adjö.

Jag har nyss varit på bio och bevittnat den mest grundliga våldtäckt på realism jag någonsin upplevt. Filmen saknade så totalt verklighetsförankring att det hade varit helt rimligt att en wookie rullat förbi i bakgrunden på en gräsklippare. Med en ukulele och en vattenkammad utter i sin rosa hello-kitty ryggsäck.
Låt mig utveckla.

(Spoiler alert. Ska ni se den och inte vill få stora delar avslöjade (trots att den i klassiskt hollywoodmanér är ungefär lika förutsägbar som ett parti luffarschack) så bör ni inte läsa längre. Och om ni inte har förstått vilken film det är jag sett så tipsar jag om att titta på rubriken igen. Förstår du fortfarande inte? Var vänlig avlägsna då istället ditt huvud från din kropp, du skitar ner genpoolen.)
Hur som haver, det hela börjar med att våra stenhårda hjältar sitter hos snuten och har en lång tid framför sig på kåken att se fram emot. Det är kört liksom. Eller...? Givetvis inte. De ska fraktas med buss en sträcka genom öknen först utan eskort, likt alla bovar måste göra i USA. Självklart kommer kompisarna och flickvännen i fräsiga bilar till undsättning, och en vild bilprejarstrid utlöses. Redan här i den scen som följer sätter filmen ribban. Lågt. Nej, lågt är ett otillräckligt ord. Tänk dig att du gräver ner ribban under grundvattennivån, förbi manteln och vidare in i jordens smälta innandöme. Där lägger de ribban.
Efter lite fancy sladdmanövrar och sånt man gör med bilar när man vill vara häftig så placerar sig en av bilarna i räddningspatrullen (inte den med ekorrarna, men det kunde lika gärna varit det) snett framför den stora bussen och får den att krocka med den lilla personbilen. Vad händer då? Jo, i en sekvens av ohämmad fysikvåldtäckt flyger BUSSEN över den lilla personbilen som tacklar den och rullar sen ner i diket i en skur av damm och metalldelar. Jag skrattar så jag håller på att trilla av stolen.


Räddningspatrullen.

Vidare fortsätter våra tappra hjältar sen sin färd, nu i frihet. Men gissa om snubbarna hos den federala polisen är nöjda med detta? Svaret är förstås nej, och de skickar den bäste mannen de har efter dem. Detta råkar vara en björnstor och fruktansvärt arg Dwayne Johnson, som tillfället i ära skaffat sig ett saftigt bockskägg och min farmors svettkörtlar. Ja, ni hörde rätt. Han svettas nämligen ymnigt rakt igenom hela filmen på ett sätt som får honom att se ut som om han är insmord i kokosolja.
Men tillbaka till tråden. Nästa scen handlar om att de ska försöka sno några bilar. Ur ett tåg som åker i full fart. Yes. Lätt? Jodå, kan man tackla en buss så ska det inte vara några problem. Kör fram en bil med en ramp bredvid tåget, fram med skärbrännarna och kapa upp ett stort hål, sen är det bara att hysta ur dem och lämpa av dem bak på rampen och köra iväg med dem. Inga problem!
Det blir dock problem när deras kompanjoner visar sig vara skurkar, och för att göra en lång slagsmålsscen kort slutar det med att Vin Diesel får hoppa ut med en sportbil ur det framrusande tåget, och hans kumpan O'Conner kör efter lite slagsmål med föraren rampbilen rakt in i sidan på tåget vilket nästan välter hela skiten. Och här vill jag göra en intressant observation.. Så, du sitter i cockpit, sippar på ditt kaffe och håller koll på spakarna fram i tåget. Några snubbar åkte nyss upp med en bil bredvid ditt tåg och skar loss en stor del av det, men det gör ju inte så mycket, det var ju minst två vagnar bakom bistron så din lunch är säker. All's good. Men jävlar, nu spillde jag kaffe överallt, vad fan hände!? Jaha, nu körde de visst in en van i passagerarvagn 4. Vilken tur att vi inte välte.
Men... STANNA TÅGET!? Nej.. Han fortsätter gladeligen till nästa brofäste, där den otympliga bilen som stack ut ur passagerarvagn 4 blir bortskyfflad av sidobarriären på bron. Den lämnar dock en liten buckla i tåget.
Scenen avslutas med att O'Conner (efter att med minimal marginal lyckats lämna bilen i passagerarvagn 4 innan brofästet krossade den genom att hoppa in i Vin Diesels bil) och herr Diesel kör rakt ut för det enorma stup som bron var där för att överbrygga. Jag sitter än en gång och flabbar så njurarna värker.


Testosteronet fullkomligt sprutade ur bägge muskelberg genom hela filmen. Hos Dwayne i form av svett. Men med så mycket gemensamt, ser de inte ut att vara ungefär två sekunder ifrån att hångla?

Jag skulle kunna fortsätta såhär genom hela filmen, men jag ska korta ner det till en scen till som jag bara inte kan lämna orörd. Skurken i sammanhanget har låst in ett litet berg med stålar i ett enormt kassavalv inne i en militärpolisbyggnad. Efter lite vägg-krossande med den stora pansarvagn till bil som den arge och svettige Dwayne Johnson rullar i (han spelar för hemmalaget nu efter att skurken dödat resten av hans team), så fäster laget två stålvajrar i valvet och kopplar dem till två bilar, som våra två hjältar sitter i såklart. Här var min tankegång ungefär något i stil med; "Vad ska de göra nu..? De kan väl inte..? De kan vä.. Amen VAFAN?"
Vid "Amen VAFAN" så slet de loss hela valvet ur väggen och körde iväg med det. Med två personbilar.

Med denna nya leksak i släptåg fortsätter de ut på Rio's gator, och lyckas genom att slänga runt den drygt 50 ton tunga valvlådan bakom sig demolera refuger, lyktstolpar, busshållplatser, ungefär 300 polisbilar och en bank. Utöver det så lyckas de, under en bro, hysta av det enorma valvet fyllt med pengar in i en åkande lastbil och plocka på sig ett nytt likadant valv i farten, dock utan pengar.
Houdini ligger i lä. Kraftigt.

Och jag kan fan inte sluta skratta.

Vad är upp, mina hundar? (Översätt till engelska)

Jävlar va lack jag är på mitt internet. Har tagit 3 timmar att skriva detta, på grund av att skiten helt plötsligt beslutar sig för att inte fungera några timmar. Sånt kan få till och med en fredlig kille som mig att börja fundera ut effektfulla sätt att slå det jävla rövmodemet i så små bitar att det aldrig någonsin går att rädda. Om det är något som får mitt blod att koka så är det när elektronik inte fungerar som den ska. Får vredesblackouter och vaknar en timme senare i ett rum fyllt av skrot med en stor hammare i handen och ett smått hysteriskt skratt fortfarande ekandes i rummet..
Men nog om det, åter till det jag hade tänkt skriva.

Har de senaste två kvällarna spenderat min tid i vad som endast kan beskrivas som ett tillstånd av fullkomlig och total berusning. Jag har varit skitpackad helt enkelt. Det hela började en blygsam torsdagseftermiddag med ett samtal från Jimmy där han föreslog att vi skulle samordna våra insatser när det gällde middag. En liten man-date helt enkelt. Jag nappade givetvis, och away we went. Det var här det ödesdigra beslutet att åka till Chez togs. Att vi inte lärt oss..
Vi bestämmer oss för revbensspjäll. Medans vi väntar sitter vi och pratar om tidigare äventyr på krogen vi sitter på, och glider in på en minnesvärd onsdagskväll då vi druckit hutlöst många shotkannor och gått hem med en gångstil bäst beskriven som fotgängarversionen av storslalom. Jag ser hur det rycker lite i Jimmys mungipa och han börjar omedvetet fingra på menyn. Jag kommer på mig själv med att småle, och ser hur bartendern Markus går ifrån ett bord brevid vårt. Jag vänder mig om. "Vi kommer behöva en shotkanna här", är allt jag säger.
Markus bara skrattar och skakar roat på huvudet. Han har sett det här förr.
Så var det igång..
En och en halv timme och två shotkannor med revbensspjäll som sideorder senare så var den kvällen gjord. Relativt sliten när jag vaknade i min lilla soffa (som står precis bredvid sängen) klockan tre på natten och insåg att jobbet bara var några timmar bort..


Kanna nummer två var en helt ny specialkomposition från bartendern som vi fick bli försökskaniner på. Den såg läskig ut och var stark, men god.

Åh ja just det, herr Luuk var där också och dinerade med den så ofta närvarande Ingvar Oldsberg (som bor i byggnaden), och jag hade tänkt klämma in ett skämt om Luuk och sen kväll och så, men det glömde jag helt bort. Skit samma, jag skämtar tillräckligt som det är.

Kväll nummer två spenderades på Potatisfestivalen i Alingsås av alla ställen. En festival som präglades av stora mängder öl, trånga öltält och en katastrofdålig DJ. Det hindrade såklart inte mig och pojkarna från att veva skiten ur dansgolvet dock. Ett bra vev handlar mer om den totala bristen på skam och pretentioner än om den aktuella musiken.
Potatisen lös med sin frånvaro.

Till sist ska jag nu dela med mig av ett kort videoklipp som säkert många av er redan har sett (Jag är ett halvår efter resten av världen), men det skiter jag i. En 10 år gammal flicka som har en av de sjukaste röster jag hört. Helt. Jävla. Galet.



Goder kväller på eders högheter.

Satt och browsade runt på fejsbook, och trillade över en Tidningsartikel från Aftonbladet (Som jag i vanliga fall jämställer med tidningar som "Hört & Sett" eller "Bildextra" när det gäller innehåll och trovärdighet), en artikel med rubriken "Fiskar kan känna lidande" (Länk längst ner i inlägget). Min spontana reaktion var "Duh!", men efter nån sekund av eftertanke var jag inte lika säker längre.. Kan de verkligen känna lidande?

Och innan ni greenpeacefanatiker eller andra dogmatiker som föredrar att inte diskutera saker de själva anser vara självklara börjar stuva ner bensin och tygtrasor i glasflaskor och letar reda på min hemadress på eniro, läs igenom allt jag skriver så ska ni nog finna att jag inte är en hjärtlös idiot som hatar djur.

Med det sagt, denna fråga är mångfacetterad. Jag vill dock öppna med detta så det är ur världen; Ingen ifrågasätter såklart fiskars neurala system som signalerar när någonting för individen skadligt sker i dess vävnad. Med andra ord, klart smärtnerverna finns. Detta är så självklart så jag skäms nästan över att ta upp det, men det är lika bra att ha det sagt. Man ska aldrig underskatta enfaldens utbredning.

Så vi vet att fiskar har smärtsignaler. Men det är här frågan om lidande kommer in i bilden. Är smärta automatiskt lidande? Detta bottnar i hur vi definierar lidande som sådant, och vidare om vi tror att fiskar överhuvudtaget kan uppleva lidande. Är lidande fortfarande lidande även om det inte finns en entitet med förmåga att reflektera över de smärtsignaler som skulle vara dess källa?
Rent rationellt blir svaret på den frågan nej. Då blir skillnaden på smärtimpulser från andra nervimpulser ingen annan än den reflektoriska responsen hos individen. Lite som i en robot; Utan aktivt medvetande med förmågan att reflektera över intryck blir skillnaden mellan smärta och njutning, kyla och värme, ingen annan än den svarsreaktion systemet är programmerat för. Att de kan komma ihåg smärtsamma scenarion från tidigare och undvika dessa är inte ett argument för att lidande är inblandat, det är självklart att evolutionen främjat lagring av situationer varvid kroppslig skada har infunnit sig, och är endast prov på ytterligare en reflektorisk reaktion.
Så inte heller här ligger den egentliga diskussionen.
Detta blir snabbt en filosofisk fråga. Eftersom vi har en definition av lidande som är helt och hållet mänsklig, kan vi applicera den på något annat än oss själva? Jag tror inte det. Allt vi använder det ordet till kommer vara färgat av den definition vi har av lidande, vilket gör oss emotionellt investerade i debatten på ett sätt som är orimligt, och gör oss högst partiska..

Ungefär nu orkar jag inte prata om fiskar mer. Det sista jag ska säga är att det till slut bottnar i att man inte kan veta med 100% säkerhet till vilken grad fiskar kan uppleva lidande, och att denna osäkerhet är nog för att man bör undvika möjligheten helt och hållet. Jag personligen tror att den är väldigt liten. Så liten att den är osannolik, utan självmedvetenhet ingen som kan frammana ett lidande till de smärtsignaler som upplevs. Men jag skulle aldrig medvetet skada ett djur. Däremot insekter trampar de flesta på utan eftertanke, och de har också ett nervsystem.. Hur vet vi att.. Nä, nu får jag fan ge mig.
Har ju till och med gett mig själv huvudvärk.


Den fräsiga Lejonfisken (Bra namngett förresten. En fisk som är randig som en tiger och ser ut som om den har fjädrar likt en fågel, låt oss döpa den till Lejonfisk!). Kan han reflektera över något, tro?


Så efter att ha varit seriös ett helt jävla inlägg nu (!!), hur känns det? Ungefär som hos naprapaten imorse; Nytt och lite otäckt blandat med en sorts smärtsam förtjusning. Men såhär i efterhand övervägande trevligt ändå. Kommer nog trilla in fler seriösa saker framöver..

Länk till artikeln: Klicka här
(Men jag varnar er, läs allt på aftonbladet på egen risk och ta det gärna med ett helt jävla badkar salt.)
Har ni åsikter på mina resonemang är ni självklart välkommna att kommentera här under inlägget..

Ha de ha de hej hej

Det var det jävligaste. Jag fick tummen ur och pillade fram en ny layout på sidan.. Smånöjd, men nu när jag lärt mig hur man gör så känner jag att det kan bli bättre.. Äckliga perfektionist som jag är.

Men det får fan räcka så länge. Hoppas den akuta migrän min förra layout framkallade nu är ett minne blott.

(Lägger här under in headerbilden för att prova en sak.. Please disregard)

Himmel och mackaroner, nu var det dags igen!
*telefonen ringer..*
Men vaf.. Ursäkta mig ett ögonblick..
*kort konversation följt av en pinsam tystnad..*
Jaha.. Ehm.. Ja, det var 1950-talet som ringde. De ville tydligen ha tillbaka sitt uttryck.
Jag sa "ät min feta", sen lade jag på.

Nu glider vi sömlöst in på dagens huvudtema, nämligen vad jag personligen anser vara en av de onödigare prylar vi som civilisation har producerat; the motherfucking Ipad.

I begynnelsen skapades mobiltelefonen.. Den var stor och klumpig, och väldigt få hade råd med en. Sen tog utvecklingen fart, de blev mindre och mindre och billigare och billigare, snart kunde man bekvämt ha en i handen och med det nu kraftigt reducerade priset kunde var och en skaffa sig denna makalösa manick. Vilken revolution det var!
... sen, många år senare, skapade man the motherfucking Ipad.
Det är lite som att återuppfinna pilbågen. Och sälja den för priset av en kryssningsmissil. Visst, nu har den lasersikte och helautomatiskt pilkoger, men den är fortfarande bara stor och klumpig i jämförelse med dagens pistoler (telefoner), och den har inte alls samma sprängkraft och mångsidiga användningsområde som ett raketgevär (vilket i min fantastiska analogi är dagens datorer).
Så vafan ska man ha den till egentligen? Det finns nog bara ett enda svar som är försvarbart i dagens värld med datorer och smartphones..
Den är ball.

Man vill ha den av samma anledning man var tvungen att skaffa sig den nyaste och häftigaste Power Rangers morph-attack-roboten med isärtagbara delar när man var åtta bast. Ingen annan i klassen hade råd, ingen annan hade den. Därför lade man sina första slantar på denna monstrositet till leksak, och aldrig har jag varit så nöjd med ett köp.. Den fyllde ingen funktion alls, precis om med Ipaden, men tamejfan om den inte var det ballaste jag någonsin lagt mina oskyldiga små pojkögon på. Jag lekte skiten ur den roboten. Tills det kom en ny, ballare modell.. (Alternativt så växte jag upp och ville ha en ipad istället..)

Men om man ska vara helt ärlig, jag är inte bättre än någon annan. Säkerligen tvärt om. Jag menar, pistoler är ju kul och så, men vem fan hade inte velat ha en pilbåge med lasersikte och helautomatiskt pilkoger när det kommer till kritan?


Steve Jobs har minst sagt varit lyckad med sin marknadsföring.. Teknikprylarna från apple framstår snarare som en del av en livsstil än som elektroniska apparater.


Nu börjar det bli sent, och ska jag slippa vånda och elände imorgon bör jag knyta ihop säcken snarast och förpassa min rangliga kropp till sängen, men jag har en liten observation till jag skulle vilja dela med mig av till er denna förtjusande afton..
Varför, åh varför, blir det så fort ett barn är fött och man råkar ha oturen att vara vän på facebook med mamman i fråga, VARFÖR är det så fascinerande med era ungars avföring? Varannan statusuppdatering är en uppdatering om den lilles aktuella tarmstatus. Visst, jag har inga barn, bajs kanske blir hur kul som helst när jag blir förälder, men finns det verkligen inget annat ni kan skriva om?

Jag är inte äckelmagad, och egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket, men en snubbe måste ju få gnälla lite. Jag hade i alla fall fått höra det om jag hade börjat rapportera färg, konsistens och lukt på det som trillar ner i min toalettholk.


Dagliga bajsuppdateringar undanbedes. Sök för övrigt inte på "Poop" på google bilder om du är äckelmagad..

Så, efter världens längsta blogginlägg är det dags att dra sig tillbaka. Banzai, motherfuckers.

... men får man ingen saft till..?


Där har du drygt 20 sekunder av ditt liv du aldrig kommer få tillbaks igen. Herregud, såg TV verkligen ut sådär förr? Ibland ska man vara glad att minnet blir suddigt med åren..

Nu över till peter som har lite djur på besök;




De borde verkligen ha haft kvar elgrodan i sitt terrarie..

Nåväl, nog med youtubeklipp. Nu ska jag gå ner till BK och utfodra mig. Händer nått latjo lovar jag att dela med mig av det men eftersom sträckan dit och tillbaks är drygt 50 meter skulle jag inte pantsätta några vitala organ på att det kommer ske.
Jag hinner dock sjunga en sång på vägen, och det finns väl egentligen bara en som passar? Enjoy.



Stay black. Peace.

Vilken dag. Eller morgon snarare. Jag skulle kunna skriva en kortare roman om ångesten jag upplevde när min väckarklocka ringde imorse, men jag väljer istället att illustrera precis vad jag tänkte under den första halvtimmen av min vakna dag med ett kort Youtube-klipp;

Michael Scott säger det som ingen annan.


Nu över till något helt annat. Det har på senaste varit enorma påtryckningar (en kommentar) från allmänheten (malin) att min blogg saknar bilder, och att helhetsintrycket blir grått och tråkigt med bara en vägg av text. Det stämmer. Ser förjävligt ut. Ska definitivt kasta in lite bilder i framtiden. Jag tänker här under cementera det uttalandet genom att göra en kortkort bildpresentation av min arbetsplats där jag för närvarande befinner mig.


Min arbetsplats.


Mitt vardagsknark.


Min räv och min sjöjungfru-BH.

Om du käre läsare skulle råka vara min chef, eller någon annan inom stora enso med befogenheter att sparka personal, så var föregående mening givetvis ett skämt och jag är inte alls ute och bloggar på arbetstid utan skrev detta hemma under lunchen.
Om du inte kan sparka mig kan du bortse från ovan uttalande, jag är visst på jobbet.

Men nu får det räcka för den här gången. Chas på er, har ni inget vettigt att göra idag?

.. Att skriva på bloggen från telefonen då såklart. Shit, ibland är jag så kul så att näshåren krullar sig. Man vill ju inte klappa sig själv på ryggen, men vad fan ska jag annars göra med den extra armen som växer ut uppåtvinklad på min vänstra skinka? Det var dagens randomkommentar. På fullt allvar är den lilla sociala undersökning jag genomför med detta inlägg den verkliga anledningen till att det blev postat överhuvudtaget. Får jag fler läsare om jag skriver något i rubriken som starkt anspelar på nått relaterat med sex? Det är ett standardförfarande i all mainstreammedia, men kul att testa oavsett. Så frågan är ju; kom du hit på grund av rubriken? ;) (reservationer för att texten är skit, att skriva på telefonen var som att brottas med en österoupeisk kulstöterska; hopplöst och skitigt. Tänker inte ens försöka revidera.)

Så. Här sitter vi nu igen. Du, som hoppas att få vila ögonen på något läsvärt, och jag, som idag egentligen har fruktansvärt lite som är läsvärt att leverera. Men när nu vädret är så kanon som det är så utgår jag ifrån att ingen kommer sitta vid datorn och läsa detta ändå, så det känner jag att jag gladeligen kan skita i. I den händelse att jag har fel och någon vilsen stackare finner sig öga mot öga med detta stycke text så kan jag inte annat än att beklaga ditt öde, och önska dig bättre lycka i framtiden.

Med det sagt, vad kommer jag på en vanlig dag när jag inte lider av riktningslös orddiarré skriva här i denna bloggarnas blogg? Insåg att jag helt missade att dela med mig av detta i mitt första inlägg, till hela bloggvärldens stora bestörtning.
Listan med vad man KAN skriva om är näst intill oändlig, men listan över folk som skulle finna en uttömmande och målande beskrivning av ett soffbord tilltalande är desto mindre. Men det handlar egentligen i slutändan bara om hur välskrivet det är. En skicklig ordjonglör kan få vilket soffbord som helst att bära upp en historia, och jag kommer därför inte begränsa mig på något sätt när det gäller innehållet i denna blogg. Inte för att jag anser mig vara någon som kan förvandla en beskrivning av ett soffbord till en fabel som berättas i generationer, utan snarare för att jag även framöver vill kunna skriva om meningslöst skräp utan vidare förklaring. Kommer dock göra mitt yttersta för att det ska vara välformulerat skräp med så mycket läsvärde jag kan förse det med.

Nu var det ute i det fria (..och jag tycker mig kunna höra det avlägsna krafsandet av tusentals intresseklubben-block som blir frenetiskt ifyllda). Nu behöver jag avsluta detta, den trötthet jag för närvarande har det stora obehaget att uppleva skulle utan problem klubbat en ko, och den gör varje ord till en kamp. Så utan vidare broderier;
Godnatt.

Ja, precis. Blogg. Och sån skit. Har på det senaste fått påtryckningar från en viss medelålders herre att jag borde skriva, och eftersom jag inte kan finna några invändningar annat än att jag är en lat jävel (vilket givetvis bara är en ursäkt, och en kass sådan, inte en anledning) så ger jag det en chans. Igen.
Det roliga är att denna bloggen har jag haft uppe tidigare, för runt tre år sedan. Det mindre roliga är att jag läste igenom det jag på den tiden skrivit. Man kan ju, utan att vara rädd för att överdriva, säga att jag har förändrats en hel del sedan dess. Ungefär på samma skala som när en skopa sand förvandlats till en fruktskål eller ett träd förvandlats till skithuspapper. Och tur var nog det.
Jag kommer dock i botten bifoga ett inlägg från mina tidigare som jag fann lite smålustigt, som en tribut till den tidigare, numera utdaterade, Sandos Version 1.4.

Med det sagt förbehåller jag mig rätten att posta precis hur lite som helst, och att svära så skjortan står rätt ut om jag känner att tillfället kräver lite förstärkningsord. Rent utseendemässigt så är min blogg just nu i samma klass som en hög färsk avföring, men ska försöka fixa nått ballare när jag har tid/lust. Inte direkt topprioriterat, när man går till ett horhus lägger man ju inte direkt mycket vikt vid tapeterna. Förstå mig rätt.

Med den fina och borderline orelevanta metaforen (varvid jag kom farligt nära att kalla mig själv prostituerad..) avslutar jag detta första inlägg. Hoppas det var lika skönt för dig som det var för mig.


Utdrag ur gamla bloggen; Sagan om kvällsvarden
"Ja, så kom man hem och traskade in i köket i jakt på föda. Förhoppningarna stegrades med varje kliv jag tog mot kylen, och när jag kom fram slet jag upp den med en känsla av nästan smärtsam förväntan i kroppen. Jag granskar snabbt innehållet, och alla mina våta drömmar om Mor Matilda skinka och Oxbotten-salami grusas omedelbart när jag ser den ensamma, svettiga lilla osten ligga övergiven mitt i kylen. Mitt humör sjönk snabbare än Ludmilla Engqvists popularitet och jag ville i en galen impuls kasta osten genom rummet som en illaluktande svettig raket.

Jag beslöt mig för att tygla mina känslor och låta osten ligga i sin ensamhet istället. Inte för att jag på något sätt ville bespara skiten straff, utan för att dess nuvarande öde redan var helvete nog och jag skulle snarare göra den en tjänst om jag avslutade det. Tänk dig själv att ligga mitt i en fullproppad frys, ung och ambitiös, bara för att sen se alla andra pålägg bli tagna före dig, och tills sist är du ensam kvar, ratad av alla. (till och med den 2 veckor gamla onsalakorven blev vald före dig!) Haha, gråt ostjävel, gråt!

Ehum, hur som helst.. Jag spanade vidare i kylen och mina skarpa ögon lade snabbt märke till något rött bakom det tomma juicepaketet. Kan det vara..? Jag slet bort juicepaketet och visst, där låg den, vacker i sin enkelhet och helt underbar i mitt tillstånd av akut hunger; Makrillen i tomatsås!

Jag stoppade tillbaka det tomma juicepaketet i kylen och gav makrillen min fullständiga uppmärksamhet. Med kärlek bredde jag en macka och placerade omsorgsfullt bit efter bit delikat, perfekt och alldeles monstruöst mumsig makrill på den tunna bädden av smör. Jag åt den med vördnad.
När hela var uppäten satt jag en minut och sög på smaken som låg kvar i min mun, innan jag bestämde mig för att plocka bort efter mig. Makrill luktar ju inte gott direkt, och jag hade lite bitar och en massa tomatsås kvar i burken som behövde slängas innan de kunde få chans att gotta till sig.

Soppåsen är full. Ovanligt. Hmm, hur ska jag slänga skiten nu utan att jag häller fisksås över hela golvet? Plastpåse! Smart. Jag ställer burken på kanten av diskbänken och tar upp en plastpåse ur nedersta lådan. Då händer det. I en manöver av ofantlig fumlighet puttar jag burken med makrill istället för att greppa den. Som i slow-motion ser jag den falla ut från kanten och mot golvet. En ilning går genom ryggraden när jag hör den slå i marken, och en till när jag känner hela min kropp bombarderas av makrillbitar dränkta i tomatsås. Burken tycks ha fått någon sorts rotation när den gått i marken vilket resulterat i en "bajs-i-fläkten" effekt som vackert dekorerat halva köket, och mig, i makrillsås. Jag blundar ett ögonblick och hoppas jag inte just gjorde det jag gjorde, men som alltid segrar verkligheten över fantasin. Lukten är ohygglig.
Jag hatar makrill."